Slidhornsdjur sverige
•
Slidhornsdjur
Slidhornsdjur (Bovidae) är en familj i ordningen partåiga hovdjur. De inkluderar afrikansk buffel, vattenbuffel, bisonoxar, antiloper, gaseller, får, getter och nötkreatur. De har en fyrdelad matsmältningsapparat och är alla växtätande idisslare.[1]
Bland de domesticerade arterna återfinns getter, får, vattenbuffel, jak och uroxens avkomma.
Kännetecken
[redigera | redigera wikitext]Vikten varierar mellan &#;kg hos bison och omkring 2&#;kg hos bates dvärgantilop.[1] Hornen förekommer oftast parvis och bara hos en art, fyrhornsantilop, finns fyra horn. Hornens längd ligger mellan 2 centimeter och 1,50 meter. Hos några arter har bara hanar horn men hos de flesta arterna finns hornen hos bägge kön. Hornen består av benvävnad med ett hölje av keratin och är fast sammanvuxen med skallen. I motsats till hjortdjur och gaffelantiloper förekommer aldrig förgreningar i hornen.
För att upptäcka faror har arterna vanligen stora öron, ögon på huvudets sidor och ett bra luktsinne.[1]
De flesta slidhornsdjuren lever i öppet landskap. Så föreställer den afrikanska savannen för de flesta arterna ett idealt levnadsområde. Andra arter lever i klippiga bergstrakter,
•
Myskoxe
Myskoxe (Ovibos moschatus) är en slidhornsdjur likt tillhör underfamiljen Caprinae.[2] Djuret lever vid den arktiska tundran framför allt inom Grönland, Kanada och Alaska. Små grupper har inplanterats i Tajmyrien i Ryssland och inom Dovrefjell inom Norge. ett grupp vid fem myskoxar från Dovrefjell vandrade in i Härjedalen varpå enstaka svensk huvuddel etablerades.[3]
Systematik
[redigera | redigera wikitext]Myskoxen tillhör underfamiljen getdjur (Caprinae) och existerar alltså närbesläktad med get och får, och ej med nötkreaturen. Enligt enstaka taxonomisk undersökning från existerar goraler artens närmaste för tillfället levande släktingar.[4]
I J.A. Allens taxonomiska avhandling från nämns tre underarter för myskoxen. Nyare avhandlingar, som Tener (), sammanfattar två underarter och hos Wilson & Reeder () betraktas myskoxen som ett monotypisk art.[5][6]
- Ovibos moschatus moschatus (Zimmermann, ) – förekommer i Kanada
- Ovibos moschatus niphoecus (Elliot, ) – förekommer kring Hudson Bay. Kategoriseras numer ibland som ett population från O. m. moschatus[7]
- Ovibos moschatus wardi (Lydekker, ) – förekommer vid Grönland[7]
Trivialnamnet kommer av för att myskoxtjuren beneath parningstiden avsöndrar
•
Slidhornsdjur
Familjen Bovidae
Utbredning
Från Eurasien uppstod slidhornsdjuren för att därifrån ta sig både norrut till Nordamerika och söder ut i Asien och Afrika. I Afrika utvecklades arten i en stor formrikedom.
Kännetecken
Det som utmärker slidhornsdjuren är att både hanar och honor vanligtvis bär horn. Hornen är ogrenade och fälls inte som till exempel hjortdjurens horn utan finns kvar livet ut. De består av ett utskott från pannbenet – kvicken – som täcks av en slida av hornämne.
Slidhornsdjur som tamboskap
Uroxen (Bos taurus) är grundstommen för den tamboskap vi har idag. I Sverige utrotades uroxen under talet för att även försvinna i andra europeiska länder under talet. De sista exemplaren av Uroxen tros ha funnits i Polen där de utrotades så sent som på talet. Idag har försök gjorts med att avla fram uroxen igen vilket i alla fall till utseendet ser ut att lyckats.